En allsångskväll på Vallarna är mycket mer än vad publiken får vara med om. Den handlar om en lång dags färd mot natt, 15 timmar av förberedelser, repetitioner och ? äntligen ? på scen. Redan strax efter sju på morgonen är ljudteknikerna Peter Carlsson och Mattias Johansson på plats, drar sladdar och utstöter egendomliga läten ? ?tsa, tsa, ta, ta, ja, dsa, dsa? ? i mikrofonerna. Ingenting lämnas ut slumpen för att testa fram det perfekta ljudet.
Radio Hallands tekniker Lasse Bengtsson och Kjell Severinsson är också tidigt på benen. De har talangjakten P4 Svensktoppen nästa att tänka på.
Trettiotre gräsänder följer deras arbete med and-löst (usch, den ordvitsen var dålig...) intresse. Vid 10-snåret är orkestern och kören på plats. Bernt ?Bas? Bengtsson kånkar in med sin ståbas, kastar en blick över Ätrans glittrande vatten och den högsommargröna klorofyllen kring teatern och suckar av hänförelse.
-Detta är magiskt. Tänk om man kunde trycka på stoppknappen och bevara detta som det är, säger han.
Bo Liljedahl, Mister Allsång, med dragspelet på ryggen, på väg in på Vallarna. En lång dags arbete väntar honom och de andra innan publiken kommer.
Bosse Liljedahl, Mister Allsång, svänger upp framför scenen, lyfter bakluckan och avslöjar bilens innanmäte: Dragspel, häcksax och en flätad trädgårdskorg (han är en jordnära man, Bosse). I ena handen har han ett knippe papper med 117 spontana (?) historier, i den andra några blad med hemgjorda noter, som hjälper honom att komma in rätt i låtarna. Skämten, det publikfriande munhuggandet på scen mellan Liljedahl och hans vapendragare Kålle Gunnarsson, är förberett med nästan samma noggrannhet som allt annat. Kålle vet vilka historier som är på gång. Han måste ges en kontringschans. Publiken har ingen glädje av att se honom ställas svarslös. Nu har också Mats Persson, producenten och den som håller i de flesta tåtarna, släntrat hit från villan på andra sidan Ätran med sonsonen Elias i sällskap. Elias lirar fotboll i Alingsås och håller på Spanien i de stora sammanhangen, så intresset för allsång kommer knappast i första hand. Inte ännu, det är sådant som mognar fram med åren. Kålle anländer, oförskämt pigg, trots att han spelat ?Karlsson på taket? kvällen innan. Han har nära till skrattet. Snart blandas munterheten med röster från kören, som övar stämmor från backstage. Den manlige körmedlemmen, Camilo Bresky, har glömt skorna i Göteborg, bryter en stund och åker in till sta´n och köper nya.
Kålle Gunnarsson repeterar tillsammans med bröderna Teddy och Oscar Wells. På första parkett sitter brödernas mamma Maria Sköld och allsångskörens Mathilda Schough och Christina Tellqvist.
Stämningen är proffsigt avspänd. Alla vet sin plats i teamet. Det fungerar som ett pussel, där bit läggs till bit och om några timmar har förvandlats från organiserat kaos till en välregisserad föreställning för minst 2 000 åskådare. På Doktorspromenaden mellan scen och sittplatser strömmar flanörer och motionärer i en aldrig sinande ström: Svettiga herrar i sviktande löparskor och Stockholm maraton i blick, stavgångande damer, spöförsedda sportfiskare. Några slår sig ner och lyssnar på repetitionerna. Klockan 10.40 hörs de första tonerna från Liljedahls dragspel, ?Jag är fattig bonddräng?, en halvtimma senare är kören redo för ?Moviestar? och 11.35 sjunger Bernt Bengtsson Gunnar Wiklunds kramgoa ?Du måste gå?? så innerligt att hos publiken intet öga är torrt (jag satt där visserligen ensam just då, men några gråterskor från eller till kan kvitta). Klockan tickar fram några minuter till. Körtjejerna Mathilda Schough och Christina Tellqvist testar ljudet med en smäktande ?Som en bro över mörka vatten?, vilket får alla att tänka på lunch och därför genast avreser över Tullbron till en härlig ?dagens? på Hamnkrogen. Efter lunch kommer gästartisterna för soundcheck: Karlsson på taket-gänget med de dansanta bröderna Oscar och Teddy Wells, Melodifestivalsuccén Marie Lindberg från Munkedal, Anna Bromee från Buskisgänget, Jan Harpo Svensson från sin hästgård i Slättåkra och så kvällens absoluta publikfavorit, fyra och ett halvt-åriga Amanda Andersson från Varberg, en förtjusande, mimande minikopia av Amy Diamond.
En och annan eftermiddagsflanör slår sig ner och lyssnar på repetitionerna. Här är det Birgitta och Johnny Gudmundsson från Grimsholmen med barnbarnen Hugo och Otto som kommit förbi.
Klockan går mot 17, den har rullat tio varv sedan ljudkillarna började rycka i sina sladdar, äntligen kan man unna sig fika, en stunds vila och allmän ?uppsnyggning? innan publiken strömmar in. Grovjobbet är klart, artisteriet kan börja. Åskmolnen har stannat i söder, sommarkvällen är ljum och förväntningarna höga. Allsångsböckerna plockas fram, man sätter sig till rätta, hejar på bänkgrannarna och ?vässar? sina röster i dur eller moll, redo att stämma in i jättekören. Mysfaktorn och stämningen är på topp. Den nya signaturen rinner ut i sommarkvällen som en porlande bäck, programledare, musiker och kör går på scen, publiken välkomnas. Det är nu som resultatet av en lång dags hårt arbete skall knytas ihop och presenteras, och publiken få valuta för entrépengarna.
Och, naturligtvis, helst inte märka slitet bakom kulisserna. När allt går som på räls och känns spontant och ?lagom? förberett, då har teamet bakom allsångskvällen lyckats. Att det kommer en skvätt regn efter paus spelar ingen roll. Det är en del av sommaren.